Dagarna rullar på.
Nästan lite för lätt ibland,
ni vet så där så man glömmer att överlåta
dem till Gud och istället bara kör på.
I egen kraft.
Så där som jag egentligen
inte vill ha det.
Jag vill ju varje morgon säga
"Gud, nu går vi igenom den här dagen tillsammans.
Hjälp mig och använd mig. Låt livet jag lever
få betyda något för dig."
Så lätt att glömma
när allt bara flyter på.
Visst blir det en bön då och då.
Typ, "Gud, hjälp mig klura ut
hur den här deklarationen ska fyllas i"
eller
"Herre, se till så att den där magsjukan
inte drabbar oss den här veckan".
Och sen kan jag komma på
att jag glömde ju tacka för att Han
svarade på mina böner!
Det är verkligen tur att Gud inte gör
som jag och lyssnar på mig lite
då och då.
I stället finns han där varje sekund,
varje andetag. Han går bredvid mig
dag för dag även när jag
glömmer att be honom om det.
Tack Gud.
kram // sandra
