När jag lyfte upp sonen i mitt knä
tidigare idag och förklarade för honom
att "Nu kan du sitta stilla här en stund",
kom jag att tänka på något som Lennart Hall
sa när han besökte vår församling.
Det här med att Gud är vår Far.
Vi kan be honom om saker, vi kan
tacka honom och vi kan göra saker
för hans skull. Och ibland behöver vi
klaga inför honom och kanske också
på honom. Han tar det, för det är sånt
som tillhör i en relation mellan
en Far och hans barn.
Men som förälder vill vi inte att
våra barn ska göra saker hela tiden,
och att munnen ska gå jämt och ständigt.
Ibland vill vi bara ta upp vårt barn i soffan,
sätta det bredvid oss eller i knät och säga
"Så, sitt här nu. Vi kan vara helt
tysta och bara vara."
Visst är det skönt? Att vara nära
varandra, känna samhörigheten
utan några som helst krav på aktivitet.
Inte konstigt om vår himmelske far
sätter värde på samma sak.
När Lennart drog den liknelsen
kom jag att tänka på en sång som vi
sjöng i barnkören när jag var liten.
"Herre, kram mig lite grann.
Herre, krama mig nu lite grann.
Tack att jag får krypa upp i din famn,
Herre, krama mig nu lite grann."
Önskar dig en fin helg // sandra
