Den där berättelsen
om fåret som gick vilse,
den är ju rätt bra egentligen.
För den visar på en
aktiv Gud.
Jag har lite tänkt att
när vi har sådana där dagar,
eller veckor,
eller kanske år,
då vi vandrar bort från
Gud så är Han tålmodig
och väntar och när vi
vänder och går tillbaka
till honom så tar Han emot oss
med utsträckta armar
och massor av kärlek.
Och visst är det så, men
inte nog med det.
Under de där dagarna,
veckorna,
åren,
då går Han efter oss.
Han söker efter oss.
Och Han vilar inte förrän
Han har funnit oss.
Så stor är Hans kärlek
till dig och mig.
Önskar er en fin andra
adventshelg.
/Sandra
