Vi var på fest härmodagen, jag och mina barn.
Min man var bortrest på jobb,
men vi fick umgås med härliga människor
och fina vänner, alltid trevligt.
Efter en stund kom en kvinna fram till mej,
medan hon spanade frenetiskt åt alla håll
tillslut sa hon:
-Det är ju kul att du är här,
men du vet ju vem jag letar efter.
Jo, jag visste vem hon letade efter. Min man.
Det var inte första gången hon gjorde klart för mej
att mitt sällskap inte alls är lika intressant som hans.
Borde jag bli förorättad? Stött? Känna mej allmänt dissad?
Jag gick iallafall därifrån,
inte särskilt intresserad av att
stanna för att umgås.
När jag tänkte på händelsen senare
slogs jag av en tanke.
"Så här gör jag mot Gud".
Hur ofta är det inte som jag väljer annat framför Gud?
Jag kanske till och med går till kyrkan
och konstaterar att;
-det är ju kul att Du är här Gud,
men jag har andra som jag hellre umgås med.
Eller den där bönestunden och personliga andakten
som jag väljer bort för att något annat är mer intressant.
Känner du igen dej?
Det finns en stor skillnad mellan Gud och mej
i den här situationen.
Jag gick därifrån. Det gör inte Gud.
Han står med öppna armar. Gång efter gång.
Även om Han har all rätt
att känna sej förorättad, stött, dissad.
Bibeln säger:
Närma er Gud,
så skall han närma sig er.
Jak 4:8
Oavsett om jag väljer bort Gud, så väljer Han alltid mej.
Han väljer att alltid stå med öppna armar
och vänta på att jag, du, vi ska närma oss Honom.
Att bli dissad är inte så kul,
min önskan är att inte göra det mot Honom.
Ha en härlig vecka
kram åsa
