Förra veckan hade alla församlingar
i Vetlanda kommun en gemensam möteshelg.
Fantastiskt att få stå enade inför Gud!
I söndagens predikan nämnde Marcus en
intressant sak som förklarade ett och annat för mig…
Det finns en sång som jag lyssnat på en del
och den drar paralleller till "Den förlorade sonen".
Jag gillar den väldigt mycket men har tyckt
att titeln på sången är lite smålustig.
"När Gud sprang" (When God ran)
heter den.
Vaddå, skulle det vara nåt spektakulärt liksom?
När den förlorade sonen kom hem igen
så sprang hans far honom till mötes
och detta, berättade Marcus, var något som judar absolut
inte gjorde på den tiden.
Att springa ansågs vara under deras värdighet.
Därför var det så stort att pappan blev
så glad att han inte brydde sig om sin värdighet utan
sprang ändå.
När en människa som har vänt sig
bort och tagit avstånd från Gud en dag ångrar sig
och ber om att få "komma tillbaka" igen
då inte bara står Gud där med öppna armar och säger
"min son, vet du inte att jag fortfarande älskar dig?".
Nej, han springer dessutom.
kram till dig // sandra
