För snart två år sedan tog jag och min man
det stora beslutet att lämna vårt älskade Värne,
där vi bott och arbetat i kyrkan i nio år,
för att bli pastorspar i Landsbro.
Våren som följde grät jag många tårar,
och sörjde allt som vi skulle komma att lämna:
våra vänner, församlingen, vårt hem, vår trädgård.
Men vi litade på Gud, att Han hade en plan för oss.
Under de ett och ett halvt åren som vi har bott i Landsbro
har vi hälsat på i Värne många gånger.
Antingen hos nära och kära, eller i församlingen,
och det har alltid känts som att komma hem.
I går kväll var jag i Värne igen.
Det var genrep inför helgens julkonserter
där jag ska vara med och sjunga i kören.
Väldigt roligt, jag älskar att sjunga
med de här människorna!
Men när jag satte mej i bilen, och körde på
slingriga vägar tillbaka mot Landsbro
så slog det mej att Värne inte längre känns som hem.
Det gör Landsbro.
Och jag fylldes av sån tacksamhet för det.
Tacksam över, att även om vi har fått ge upp
mycket av det som vi älskar
och om vi har sörjt saker som vi saknar,
så håller Gud oss i sin hand.
Och jag tänker på att av mina favoritbibelord:
"Under gråt skall de komma,
men jag ska leda dem
där de går bedjande fram..."
Jer. 31:19
Det är skönt att vara hemma!
Kram Åsa
