Jag stod på jobbet häromdagen,
tillbaka efter vab och magsjuka
och försökte komma ifatt efter en
veckas frånvaro. Och kände mig lite stressad.
Så jag pluggade i de där hörlurarna
så som jag brukar göra när jag
vill gå in i min lilla bubbla.
Satte på lovsångs-spellistan.
Där och då bara slog det mig:
Åh, vad jag har saknat Jesus!
Plötsligt kan man liksom bli
påmind om Guds existens.
Nej, jag hade inte glömt bort honom,
och jag hade skickat iväg många
böner under den där veckan av sjukdomar
och bortrest man, men jag insåg
att jag inte tagit mig tid
för att bara "hänga" med min
himmelske Far. Jag hade bara fokuserat
på att få livet att funka.
Men så fort de första orden i den
första lovsången sjöngs ut
så mindes jag igen:
Hur det är att vara medveten om Hans närvaro.
Hur det är att få vara i tillbedjan.
Hur det är att längta efter att brinna för Gud.
Hur det är att vara älskad av Honom.
Hur det är att veta att Han har en
plan för mitt liv som är större än
vad jag föreställer mig.
Hur det är att vila i det.
Hur det är att känna frid.
Alla de här känslorna och tankarna liksom
slog emot mig på en och samma gång.
Det var lite som att få en örfil,
men en underbar sådan!
Alldeles mjuk och uppfriskande
och… jag vet inte, himmelsk?
Ha en fantastisk helg!
Kram // Sandra
