fredag 26 februari 2016

älskar du dig?...

En god vän till mig berättar ibland om sin son. 
Pojkens hår är rött men på sommaren 
är det särskilt en fläck bak på huvudet 
som solbleks och blir väldigt, väldigt ljus. 
När sonen blir äldre
kan det mycket väl vara något som
han kommer att störa sig på och inte tycka
om hos sig själv men min vän menar att för
honom är det något av det finaste han vet. 
Han älskar den där ljusa fläcken 
som är så typisk för hans son.

Det blev så starkt för
mig när jag förstod. Att just så är det för pappa Gud!
De där skönhetsfläckarna som vi kan
våndas över och önska att vi inte hade,
just det är det som i Guds ögon är det allra
finaste och vackraste med oss.

Jag hörde talas om en tjej som nu är 
vuxen men som ser tillbaka på hur en
episod i hennes liv förändrade hur
hon såg på sig själv och andra.
Hon var sex år och hennes mamma var för henne 
den finaste, bästa och vackraste människan
i hela världen.
En dag står de framför spegeln och mamman säger:
"Titta vad hemsk jag ser ut. Du är så
smal och fin och jag är så tjock och ful!"
Hon minns hur fruktansvärt arg hon blev på
sin mamma som kunde säga något sånt
om sig själv, den person som för den lilla
flickan var en helt perfekt skapelse.

En vän till mig skrev nyligen på sin
facebooksida om när vid nattningen av dottern
hon fick frågan:
"mamma, älskar du dig?"
Hon var först på väg att ge något 
diplomatisk svar som att "tja, jag har ju mina 
goda sidor", men i stället tänkte hon efter en
stund och så svarade hon: "Ja".
Och så bestämde hon sig för att vara noga
med att försöka tala väl om sig själv
inför sina barn.


Jag tror att vi alla behöver tala
gott om oss själva lite mer. Särskilt 
inför barnen, om vi vill hjälpa dem att
växa upp och bli till individer som
vet att de duger som de är.
Jag menar, det värsta som kan hända är väl att
vi talar så vi börjar tro oss själva..?

För hur skulle du känna om du har
ritat en teckning, snickrat ett hus,
gjort ett blomsterarrangemang, 
lagat mat, och någon säger:
"men usch, vad fult! Vad äckligt!"
Jag tänker att det är lite så Gud
känner det när vi ser på det Han har
skapat och säger "hallå, hur tänkte du där?
Det ser ju inte klokt ut! Jag avskyr det!"

Du och jag är älskade. 
Inte trots våra
skavanker utan för att det är just
de som gör oss till speciella och unika
söner och döttrar.

kram // sandra