Vad märkligt det måste ha känts för Maria
när hon kysste
hans rosiga små kinder.
Hon visste att hon bar på Messias.
Hon visste att hon bar på
sin kung.
Men när hon betraktade honom undrar jag
om hon kämpade med
allt hon visste att
han skulle komma att bära?
Jag undrar om hon viskade den här bönen:
Ge mig den här natten
till att bara vara hans mamma.
Ge honom den här stunden
till att bara vara mitt barn.
Han har resten av sitt liv på sig att vara vår frälsare,
men så lite tid till att bara vara min.
Så ge mig, snälla ge mig den här natten.
(Text ur sången "Give me this night" med Donna King)
Det är sånt jag har gått och
funderat en del på de senaste dagarna,
hur det egentligen kändes för Maria i hennes mammahjärta
att hålla honom i sina armar som var
hela världens Konung
men på samma gång hennes förstfödda, hennes son.
Modersinstinkt, stolthet, oro, hopp, rädsla?
Frid?
Vad funderar du på i de här dagarna?
Jag önskar dig en riktigt god fjärde advent.
kram / Sandra
