Vi hade den oerhörda förmånen att
få följa med tonårsgruppen på skidresa.
Det var första gången i slalombacken för vår son
och han klarade det utmärkt
- så länge vi höll oss i de gröna (lättare)
backarna. Vid ett tillfälle hände det
dock att vi hamnade i en lite väl avancerad
utförsbacke och då fick vi lov att improvisera.
Pappa fick helt enkelt lyfta upp sonen i sina
armar och åka åt dem båda två.
På så vis lämnade de bara ett skidspår bakom sig,
i stället för två.
Det fick mig att tänka på det här:
"En natt drömde jag att jag vandrade
längs en strand tillsammans med Gud.
Många scener från mitt liv blixtrade förbi på himlen,
och till varje scen såg jag fotspår i sanden.
Ibland fanns där två par,
ibland bara ett. Detta plågade mig
eftersom jag vid de svåra stunderna i livet,
när jag plågades, sörjde eller var bedrövad,
bara kunde se ett par fotspår.
Då jag sade till Gud:
"Herre, du lovade mig att om jag
"Herre, du lovade mig att om jag
följde dig så skulle du alltid gå vid min sida.
Men jag har sett att det bara finns
ett par fotspår i sanden vid mina svåraste stunder.
Varför övergav du mig när jag
behövde dig som mest?"
Gud svarade:
"De gånger då du bara ser ett par fotspår,
Gud svarade:
"De gånger då du bara ser ett par fotspår,
mitt barn - då bar jag dig."
"Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig"
Heb. 13:5
Att leva sitt liv tillsammans med Gud
garanterar inte ett enkelt liv,
men Gud lovar att gå med och vill vara med och
bära våra bördor om vi tillåter honom.
kram / sandra