Jag tycker om att titta på film.
Så när jag såg att det skulle visas
en äventyrsfilm i västern-anda kände jag
att det var nåt för mig. Dessutom fanns det
en och annan känd skådespelare med
i den och det brukar ju vara ett tecken
på att den kan vara bra.
Och det var den.
Oerhört fin med vackra landskap och
faktiskt också många bra poänger.
En man och hans dotter tar hand om
en kvinna som blivit ensam med sitt
ännu ofödda barn. En dag brinner mannens
lada ner men för den skull rubbas inte
hans tro på en god Gud.
Kvinnan kan inte hålla
inne med vad hon känner utan
till slut måste hon ifrågasätta honom,
hur kan han tro på att Gud är god
när det händer sådana saker
som att hans lada -och alla hans ägodelar
som förvarats däri- plötsligt bara brinner upp?
Mannen tittar på henne och säger:
"Kom, så går vi till kyrkan".
Hans "kyrka" består av en bänk
uppe på höjden med milsvidder av vacker utsikt
och dit brukar han gå för att
lovsjunga och tillbe Gud.
När de sitter där vänder han sig till
kvinnan och säger:
"Missi (som är hans dotter) kan ramla
och slå sig även om jag går
precis bredvid henne.
Det betyder inte att jag lät det ske.
Hon vet att jag med en faders
ovillkorliga kärlek kommer att plocka
upp henne och bära henne.
Jag kommer att gråta när hon gråter och
jag kommer att glädjas när hon mår bra.
Under hela mitt liv har Gud varit
vid min sida. Sanningen om Gud's kärlek
är inte att han tillåter dåliga saker
att hända oss.
Det är Hans löfte om att
stå vid vår sida när de väl inträffar."
Fler sådana här filmer tänker jag!
kram // Sandra
